Grundlugn.

Har Danza Kuduro på repeat och tänker tillbaka på Kroatien. Kändes som att det var en del som lossnade under den resan. Jag kunde med lätthet skratta och finna ord. Bandet över bröstet satt inte lika hårt, och i slutet av veckan var det borta. Med andra ord kunde jag andas så djupa andetag jag behöver och lugnet spred sig i kroppen. Häromdagen pratade jag och Peter om känslors funktion, kroppsliga reaktioner och grundlugn. Han hade en tanke om att känslorna är ett sätt för kroppen att visa "här har vi något att arbeta med". Jag har alltid tänkt att tårarna varit ett sätt för kroppen att ventilera ut det som är tungt inombords, kanalisera det onda ut från kroppen så att den inte bryts ned. Han påpekade att alla behöver ett grundlugn i kroppen för att må bra (och hålla sig välmående). Jag insåg med ens att om ens grundlugn är ytterst litet (för helt avsaknat kan det väl inte vara?) så har man inte mycket till spelutrymme. Om man tänker sig "grundlugnet" som en boll som är placerad i kroppen, olika storlek beroende på hur filbunke man är. Om man då utsätts för en stressig situation, och har en stor "boll av lugn", tär stressen först och främst på grundlugnet. Men om bollen är liten, äts den snabbt upp av den yttre stressen och är puts väck. Vad ska då stressen ta av? Jo, den börjar äta av allt emotionellt den hittar i kroppen, känsla för känsla. Till en början kanske vi inte märker av det, men till slut är kroppen så pass nött inuti att vi får symtom i form av tryck över bröst, stark oro och hjärtklappning. Just nu har jag svårt att se om resonemanget är logiskt eller om det liknar någon annan idé om hur människan fungerar. För tillfället är det en lugnande tanke som hjälper mig att arbeta med problematiken.